Och på den sjunde dagen vilade Gud.
31 Augusti 2014
Nöjd över det han skapat, den självbelåtne jäveln.
19:25:50
Vardagsliv
Idag är första dagen på hela veckan som jag känner igen delar av mig själv. Jag har varit på bättre humör och dimman har varit tunn även om den fortfarande är kvar. Jag drömde en alldeles ljuvlig dröm inatt där jag födde en liten frisk bebis och kärleken bara exploderade i mitt bröst. När jag vaknade av bebisens morgonsparkar så klappade jag magen av kärlek för första gången på länge och långt där inne i hjärtat tändes en liten eld av kärlek och längtan som jag nästan trodde hade drunknat mitt i all sorg. Det finns alltså kärlek till det här lilla livet som växer i mig även fast jag är så avtrubbad just nu. Ingen är mer lättad och rörd över det än jag.
Det finns hopp. Jag lever fortfarande även om jag är svag. Jag lever och jag kan bli frisk från det här. Det kanske måste få ta tid, jag har bitit ihop så länge så länge. Det är ett års kamp och bitihopande som rinner ur mig och det måste få ta sin tid. När det här är över så vill jag vara på noll. Då vill jag vara tömd. Då vill jag må bra och leva livet.
Sambon och Sixten har strålat idag och det har märkts så tydligt på dem hur glada de har varit över att jag haft en bra dag utan en ständig ström med tårar. Min stackars fina familj. Va jag önskar att jag kunde leva livet med er just nu. Sådär som jag alltid har gjort.
Jag ser fram emot två saker i min nära framtid. Nästa helg åker vi till Öland på dop och vi har eget kryp-in så jag kan gå undan när jag behöver. Helgen efter har vi kräftskiva och planeringen av den med pynt och allt gör mig på bättre humör. Jag har saker att hålla tag i. Saker som håller mig flytande.
Men mina riktiga livbojar är sambon och Sixten. Vad hade jag gjort utan dem? De är mitt liv. De är mitt liv. De är hela mitt liv.
Kommentarer
Trackback