❤️B U S A M E D E M L A

❤️

Sista semesterveckan.

05 Augusti 2014

6 veckor gick fort. Alldeles för fort. Det är lagom nu jag börjar njuta sådär riktigt ordentligt av min semester och då är den nästan över. Sixten har självmant börjat prata om kompisar på förskolan så det känns som att han börjar förbereda sig. Men hjälp vilken chockartad start vi förmodligen kommer att få. Hemma har vi vandrat runt utan kläder i lugn och ro. Sovtiderna är ungefär desamma med nån liten halv eller heltimmas förskjutning så där blir det inte så jobbigt, men det här med att snabba sig med frukost och påklädning och tandborstning. Hur skall vi komma in i det igen? 

Det har varit en konstig semester där sambons sjukdomar och min graviditet har gjort den intensiv på lite andra sätt än vad man kanske brukar fylla en semester med. Men det sköna med just semester är att den är så kravlös och att förhoppningarna inte behöver vara skyhöga. Ribban har legat lågt och när jag ser tillbaka på våra veckor så är jag fortfarande nöjd med vad vi åstadkommit baserat på vad vi kunnat. 

Sixten har fått mycket tid den här semestern och jag har kunnat vara mycket av den förälder jag vill vara. Det har varit så fint och väl behövligt. Men framtiden med alla dess vardagsrutiner skrämmer mig en aning. Hur skall vi mötas i dem och samtidigt göra alla till lags? 

Det är svårt att bedriva en familjepolitik där alla skall få sina behov tillgodosedda, respekterade och bemötta med lika stor vikt. Jag tänkte ägna ett helt inlägg åt vår familjepolitik när jag får lite mer skriv-tid. Jag har många tankar som jag måste få ut i luften så att jag kan ta ner dem och titta på dem. Att vi jobbar på ett annorlunda sätt än många andra familjer har blivit så väldigt tydligt för mig under den här sommaren och jag har blivit både stärkt i vissa hörnpelare av min föräldratro men också lite fundersam kring andra. 

Jag måste också få skriva om min kärlek till Sixten som liksom bara är på väg att spränga ljudvallen snart. Är det graviditetens hormoner som gör att jag bara ser ett skimmer kring hela honom? Och vad händer om jag inte ser något skimmer kring bebisen? Jag är där jag aldrig trodde att jag skulle hamna i mina tankar men nu börjar jag ifrågasätta om man verkligen kan älska ett andra barn lika mycket som sitt första?

Ja och så sambons sjukdomar. Vad händer på alla fronter där.. 

Jag får helt enkelt ägna lite kvällar åt att skriva blogg tror jag minsann. 

Semesteroutfit nr 1.. Bikini och uppsatt hår. Så överlever man 32 graders värme. 

12:28:07 Vardagsliv

Det där med kärlek som
Nästan exploderar känner jag igen!! Jag kände precis så för Vidar under graviditeten och var livrädd att jag inte skulle känns så gör den nya bebisen! Och när hon föddes och jag liksom varken kände det för henne, eller lika starkt för Vidar längre (klar jag kände kärlek men liksom inte den där blixtförälselsen som var under graviditeten) så blev jag rädd. Men den kom tillbaka på en mer normal nivå ;-) och nu sprudlar kärleken till båda mina guldklimpar igen. Den kommer bli så bra och det kommer finnas så mycket kärlek till hela din familj <3

Det tog ca 2 månader innan jag kände den där galna kärleken till Viktoria. Det skrämde mig och jag grät ut hos en psykolog. Men hon sa bara lugnande att det var fullt normalt och vanligt vid andra barnet. Men jag kommer säga till di vad min bm sa till mig när jag fött Vidar och inte kunde knyta ann för jag inte fuck träffa honom: Du kommer älska alla dina barn obegränsat och med den största kärleken <3 Det lovar jag dig vännen!!!

Det är så lite så :-) jg har själv varit så sjukt frustrerad över den rosaskimrande bild som ges och verkligheten är inte alls så. Bara korta små stunder har jag känt mig på rosa moln men helt ärligt så har de första månaderna med båda barnen betått mer av tårar ångest och en ovan känsla av att inte bara världens bästa mamma. Men jag VET att jag är den bästa mamman i världen till mina barn även om jag stundtals bara känner mig ledsen och deppad. Dom älskar mig obegränsat och jag känner samma sak för dem, även de stunder när jag inte ens kunde känna de känslorna ;-) Som nyförlöst är man hög av hormoner, trött som stryk och kroppsligt överkörd av en bulldozer. Inte konstigt att man har svårt att känns de rätta känslorna på beställning då?? Och det betyder ju verkligen inte att man på något sätt skulle hamnat i en förlossnings/amnings psykos. Nej denna gång stå på dig och ta inte emot besök om du inte orkar eller känner för det i början <3 Tids nog får alla se underverket ändå och ni behöver hitta rollerna i er nya familj! Allt kommer ordna sig, vad du än må känna eller inte när det är dags :-) <3