Huvudet snurrar.
29 Juli 2014
Det är varmt. Olidligt varmt. Är man dessutom fet som jag så är det ännu varmare. Det är som att varje fettcell i kroppen alstrar värme och liksom kokar inuti en. Alla extra kilon gör ju det dessutom jobbigare att dra runt på den här kroppen också för säkerhets skull. Det var inge vidare att blossa upp i vikt inför den här graviditeten. Jag kan ångra det ibland. Jag som var så "duktig". Jag som hade kommit så långt. Men det går inte att läka en trasig själ genom att fixa utsidan, man måste börja långt inifrån.
Ibland tror jag att det bara är att våga. Lite som med mina håriga ben som jag inte rakat på hela sommaren (yeeeeey!). Det är bara att hoppa från den där jävla trampolinen. Men när?
20:54:38
Vardagsliv
Jag är fet för att insidan är trasig. Och den har jag försökt laga med mat, länge. Jag har ett mat-missbruk som behöver ta stopp. Det värsta är att jag har ett mat-missbruk åt båda hållen, och om jag börjar kämpa för minus så blir jag snart extrem åt det hållet istället. Jag är så rädd för det tänket för jag vet att det är lika farligt som min övervikt. Men det gör det inte ok att inte göra nån förändring. Att bara stå i mitten och stampa.
Ibland drömmer jag om att gå med i itrim efter att lille bebisen är ute. Bara raaaasa ner alla kilon. Puff. Jag har noll problem med att svälta mig i tolv veckor. Jag har noll problem med att bli fanatisk åt det hållet. Men itrim är inte lösningen för mig. Även om coacherna gör bra jobb. För när jag rasat och blir skrämd av mitt sätt att tänka kring min lägre vikt så måste jag sluta. Det blir otäckt och jag känner mer självhat än någonsin. Jag vet nämligen inte vad som är normalt. Och jag har svårt att tro att en coach skulle kunna lära mig det. Men jag kanske är en av få i världen som inte blir lyckligare av att vara smal.
Jag vet egentligen vad jag skulle vilja äta och hur jag skulle vilja leva. Jag har planen. Men jag vet inte hur jag tar mig dit. Först måste jag läka färdigt. Jag tror inte att jag kan göra en sån pass stor förändring utan ett helt inre. Men när kommer jag att bli hel? Kommer jag någonsin att bli det? Hur länge kan jag skylla på det?
Jag har länge (sen jag började simma i vintras) börjat skapa på ett nytt (för mig) sätt att tänka. Att tänka bort kilon och storlek. Att bara tänka träning och näring. Utan resultat på våg eller måttband. Mäta framgång genom hälsa, att få vara pigg och glad. Fri. Att ha ork och kraft. Att älska mig själv inifrån och ut. Ge kroppen vad den behöver för att må bra. Inte för att komma i storlek 40 i byxor. Inte för att följa nån norm. Inte för att älska mig själv. Inte för att andra skall tycka att jag är smal och lyckad.
Jag kan inte säga att jag älskar alla mina kilon och att jag är nöjd med den storlek jag är i. Men jag är inte så obekväm i den som jag alltid varit. Jag känner inget förakt gentemot mig själv längre. Jag är så mycket mer än hur jag ser ut.
Kommentarer
Trackback