På plats.
01 Juli 2014
Det var en märklig känsla att gå in genom dörrarna till neuro-centrum igen. Allt var så bekant och gamla minnen ploppade upp. Jag tänker hela tiden på hur lyckligt lottade vi är, att denna gång var i sån liten skala. Jag minns för sex år sedan då halva hans ansikte var snett, hur svårt det var att prata med varandra, hur rädd jag var, hur jag fick skära hans mat. Tiden efter, vissa saker han inte kunde göra, saker han fick lära sig igen. Tiden här på Karolinska när vi äntligen fick klarhet. Mannen som låg i rummet bredvid och dog en natt. Alla sjuka människor. Det kryper i kroppen på mig. Vi har tagit oss igenom så mycket. Den här gången är det bara talet som inte kommit tillbaka fullt, han snubblar lite på orden och stammar lite mer när han blir trött.
10:53:15
Vardagsliv
Det var en märklig känsla att gå in genom dörrarna till neuro-centrum igen. Allt var så bekant och gamla minnen ploppade upp. Jag tänker hela tiden på hur lyckligt lottade vi är, att denna gång var i sån liten skala. Jag minns för sex år sedan då halva hans ansikte var snett, hur svårt det var att prata med varandra, hur rädd jag var, hur jag fick skära hans mat. Tiden efter, vissa saker han inte kunde göra, saker han fick lära sig igen. Tiden här på Karolinska när vi äntligen fick klarhet. Mannen som låg i rummet bredvid och dog en natt. Alla sjuka människor. Det kryper i kroppen på mig. Vi har tagit oss igenom så mycket. Den här gången är det bara talet som inte kommit tillbaka fullt, han snubblar lite på orden och stammar lite mer när han blir trött.
Jag sitter i allrummet just nu. Sambon är på röntgen. Två olika skall han göra. Det är inget nytt, han har gjort dem förut. En "vanlig" röntgen av hjärnan och så en angiografi där de går in genom ljumsken för att se hjärnan. Personalen är super.
Jag fick äran att slå ihjäl några timmar med två härliga damer i allrummet. Den ena hade fått en stroke för 4 år sedan som satte sig på balansen och i lördags hade hon fått en ny som satte sig på talet. Hon njöt av att kunna tala igen och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Den andra damen hade olika sorters cancer som hade tagit över hennes kropp. Hon kunde varken gå eller stå och hade ingen kraft i händerna. Men huvudet var klart och vi delades mamma passion i livet - barn. Hon hade arbetat hela sitt liv med samma yrke som mig och vi hade mycket att prata om. Nu har hon bestämt sig för att hon har levt färdigt. Hon vill hem till sitt hem, njuta av sina 9 barnbarn och dö med värdigheten i behåll som hon uttryckte sig. Vi skrattade mycket, blandade prat om sjukdomar med minnen från livet. Damerna hade båda varit på gotland och hade fina minnen därifrån. Nu är de tillbaka till sina rum. Allrummet skall göras om till akutrum. Jag fick varma kramar av damerna innan de kördes iväg. Vi önskade varandra lycka till och bär med oss våra möten sådär som man gör när man blir berörd av någon annans livsöde.
Jag är alldeles tårögd och full av känslor och jag hoppas att sambon kommer tillbaka snart. Ni kanske tycker att jag skriver väldigt mycket om mina känslor och upplevelser kring allt som händer. Det kanske upplevs som att jag är väldigt självcentrerad och inte bryr mig om hur min sambo mår. Att jag får det här till att handla om mig och inte min sambo som är den som är sjuk. Men det är ett väldigt medvetet val av mig eftersom det här är min blogg som i första rummet handlar om mig. Det skulle inte vara ok att hänga ut sambon och hans känslor. Att skriva om vad han går igenom är personligt, men att skriva om hur han känner och andra ingående fakta skulle vara för privat. Så ni får helt enkelt dras med mitt ältande. Att spy ur mig här gör det lättare att vara ett bra stöd.
Kommentarer
Postat av: Sara
Det må va han som är sjuk men det betyder inte att dina känslor är minst lika viktiga!! Jag och syrran har pratat väldigt mycket om det (det är hennes kille som fått cancer) och kom fram till att även om han är sjuk så är allas känslor runtomkring viktiga också!! Hoppas verkligen allt är bättre med er båda <3
Svar:
Men hu Sara, stackars er! Va tungt att bära! Koffe mår mycket bättre och är näst intill helt återställd nu. Vi har inbokat möte på visby lasarett på torsdag så då får vi svar på proverna. Sen kan vi förhoppningsvis slappna av.
Cancer är en sån där sjukdom som är min största skräck. Fy fan. Koffe kollar efter cancer i tarmarna (pga sin tarmsjukdom) en gång om året ungefär. När de hittar en förändring så bränner de bort den direkt. Han har tur som har en massa läkare som har stenkoll på honom.
Jag hoppas verkligen att det går så bra det bara kan för din systers kille! Massa styrkekramar till er!
Cancer är en sån där sjukdom som är min största skräck. Fy fan. Koffe kollar efter cancer i tarmarna (pga sin tarmsjukdom) en gång om året ungefär. När de hittar en förändring så bränner de bort den direkt. Han har tur som har en massa läkare som har stenkoll på honom.
Jag hoppas verkligen att det går så bra det bara kan för din systers kille! Massa styrkekramar till er!
busamedemla.blogg.se
2014-07-04 @ 21:35:18
URL: http://mammasara.wintland.se
URL: http://mammasara.wintland.se
Trackback