Who Wants to live forever?
01 Mars 2014
Nu har jag varit på Queen-konsert. Jag är alldeles uppfylld av glädje. Euforisk. Det här var precis den vitaminkick och själavård jag behövde. Det finns så mycket att berätta om, jag punktar upp det allra viktigaste.
00:13:20
en dröm
Kvällens mest pinsamma fan: jag. Stressad och rädd för att bli utan konsert åkte jag in för att börja köa en halvtimma innan biljettsläppet. Jag stod där själv kan jag säga. Inte en kotte var där. Men jag kom in först!
Kvällens aha-upplevelse: fan vad jag har saknat Lis sällskap. Vi träffas inte ens i närheten av så ofta som vi borde. Det var många skratt (som vanligt) och gamla kära minnen som bubblade upp till ytan. Pratbehovet var stort.
Kvällens blåsning: biografen hade inte fått tag i rätt version av konserten så de visade den korta versionen streamat från youtube. Vi fick gå in gratis men missade hd och kanonljud.
Kvällens stjärna: Freddie såklart. Behöver jag förklara mer?
Kvällens helkroppsrysning: när Freddie presenterar Queens nya låt Who wants to live forever. Hjärtgripande och rörande till tårar. Ahh's och åhh's susade i publiken. Jag hade rysningar på hela kroppen både invändigt och utvändigt från första till sista tonen.
Kvällens bäst klädda: John Deacon i sina pippigula minishorts. Publiken skrattade högt så fort han var i bild. Den var en syn kan jag lova.
Kvällens bästa låt: tie your mother down. Fullt ös och gott riv! En av mina favoritlåtar.
Kvällens konstaterande: det är inte många som faktiskt låter bättre live än på skiva. Queen är världens bästa liveband genom tiderna. Om jag får bestämma.
Kvällens känsla: gemenskap. En fullsatt biograf med inbitna queen-fans. Det var en häftig känsla. En delad känsla. Mycket glädje och en varm stämning. Det var väldigt få i vår ålder på plats. De som var där var de riktiga fansen från Queens storhetstid. De hörde låtarna släppas på radio, de grät blod när Freddie dog. Det märktes på så många sätt. Jag lyssnade och tittade ödmjukt på när den riktiga Queen-generationen sjöng med och småpratade om minnen.
Kvällens takt: det var inte många fötter som var stilla. Hade det varit bättre ljud tror jag att hela publiken hade stått upp och rockat loss. Det kom liksom inte igång. Men potentialen fanns där helt klart.
Kvällens efterfest: jag, Li och café kärlek. Vi var inte färdiga med varandra när konserten tog slut så vi fortsatte med en sen fika på stan.
Nu skall jag gråta en skvätt till, sörja fantastiska Freddie. Grotta ner mig i Queen-fakta på Google och beställa hem konserten på blu-ray. Sen somnar jag nog som en sten. Jag är så nöjd, så rörd, så full av kärlek. Nu avslutar vi den här mörka perioden tycker jag.
Vilken härlig kväll!
Kommentarer
Trackback