❤️B U S A M E D E M L A

❤️

Amningsrevansch?

28 November 2014

När Sixten var bebis så hel-ammade jag honom bara den första månaden. Eftersom han gick ner i vikt fick vi börja stötta med ersättning ganska tidigt och när han fyllde 1 månad så introducerade vi flaska. När han fyllde 2 månader lyckades jag inte få honom att ta bröstet något mer. Jag mådde väldigt dåligt över att amningen inte fungerade och kände mig som världens sämsta mamma. Jag sörjde verkligen vår misslyckade amning och fokus den första tiden i hans liv cirkulerade kring vikt- och amningsångest. 

Den här gången skulle jag amma. Punkt. Jag var strålande glad när jag började läcka mjölk veckor innan bf. Men det blev inte som jag hade tänkt den här gången heller...

Efter en maratonamning, 6 timmar lång, på bb så hade jag blödande bröstvårtor och stora sår runt omkring. Trots hans fiiiiina tag och allt. Varje amning blev ett rent helvete och jag skrek rakt ut av smärta när det var matdags. På bb grät jag ut hos en barnmorska och sa att jag funderade på att lägga ner amningen. Att jag inte orkade mer. Natten efter hemgång både skrek och grät jag där i min säng under amningarna och sambon frågade om han skulle koka nappflaskan vi köpt hem "ifall att" och blanda ersättning. Jag gav upp och svarade ja. 

Sen dess har jag inte ammat mitt barn. Jag orkade inte ta mig igenom smärtorna. Mina apparater är lite kluriga att amma ur och även om vi hade lärt oss tekniken så hade det tagit lång tid och krävt ett större barn innan det hade kunnat fungera. Jag orkade inte kämpa en gång till. All ångest från Sixtens första tid i livet bubblade upp till ytan och slog till med full kraft och nu hade jag ångest för två. Två jag inte "kunde" ge mat.

Av det jag gått igenom den här graviditeten så skulle inte amningen få rasera allt. Den här gången ville jag njuta av att vara mamma.

Det tog såren två veckor att läka. Sen fick jag en stockning delux för att jag slutade amma tvärt. Men nu efter tre veckor mår jag och brösten bra och all ångest är borta. 

Det var inget lätt beslut att ge upp amningen denna gången. Nu var det verkligen mitt beslut. För mat fanns det och lille T ville gärna ammas. Jag grät när jag gav honom mat i flaska första gångerna. Det kändes så fel att ge ett sånt litet barn mat ur något så onaturligt. Jag grät för att jag kände mig som världens sämsta och mest egoistiska mamman (igen) för att jag inte gav mitt barn det bästa. Alla vet ju att amning är det bäääääästa.

Men. 

Från både BVC och förlossningen har jag mötts med så mycket stöd och pepp i mitt val. "Det bästa för ditt barn är en mamma som mår bra" har de sagt och som jag sugit åt mig. 

Jag är skör efter allt som stormat i vårt liv. Att ge lille T ersättning i flaska har gjort mig harmonisk och stabil. Det har gett sambon en chans att vara lika mycket anknytningsperson som mig och det njuter vi båda av. 

Nån dag skall jag skriva mer om hur vi tänker kring flaskmatning, för det är inte bara att mata på. Det är en hel vetenskap det med och vi är pålästa och noggranna med hur vi vill mata. Vi fick beröm av vår BVC-sköterska för våra tankar och dem vill jag gärna dela med mig av nån dag. 

Också ett sätt att ge bebisar mat på.

Jag tänker inte skämmas över mitt val och jag är nöjd med mitt beslut. Flaskan är vi trygga med.  

22:15:26 Vardagsliv

åter igen får jag kolla bloggens namn så att det inte är min egen jag läser!! Känner så väl igen mig. Jag laddade hela sista graviditeten för att ta amningarevenge. Och hur gick det? Ja ännu sämre än när jag ammade Vidar. Jag älskar att amma, DOM stunderna som det funkar. Men dom stunderna var inte jättemånga. Nr jag väl slutat och ångesten gått över så kändes det så bra flaska är toppen det också och precis som du blev tillsagd, bebisen är nöjd bara den har en lycklig mamma. Det är skit samma om maten kommer från en tutte eller en flaska. Och en klar fördel: papporna kan ta nätter ;-)

Blir så glad varje gång jag läser om en mamma som gjort som hon själv velat och inte som någon annan tycker. Bra kämpat och bra att du står på dig!
Jag ammande aldrig men fick pumpa eftersom min son var 11 v för tidig och det inte finns ersättning till så tidiga barn. Jag gjorde det för hans skull men grät varje gång. Till slut när han var stor nog för ersättning gick vi över. Det var det bästa för oss och pappan hjälpte ofta och gärna till.
MEN jag fick försvara mitt beslut gång på gång. Till sist fick jag medhåll av en läkare som menade att det handlar inte om vad man ger sitt barn utan HUR man ger barnet mat. Alltså en nära stund med flaska är precis lika bra.

Ta hand om dig och familjen och bry dig inte om vad andra tycker!

Alltså, denna amningshysteri... När jag fick mina stora, nu 13 och 12 år, skulle de bli såååå allergiska och sjuka eftersom jag inte ammade. Med han som är 13 nu hade jag bara lättmjölk, ungen skrek och skrek. Efter son första flaska tystnade han och började gå upp mot 500 g i veckan = nöjd unge nöjd mamma. 2:an funkade det super på. I en månad tills storebror hamnade på sjukhus, hon var hemma med pappa och fick urpumpat och tja, hon var då som nu, lätt lat och vägrade ta tutten igen. Med min 3:a, stora lilla S tänkte jag ta revansch, om det ville sig så tänkte jag. Helammade tills nästan tre månader då hon en fredagsmorgon kl 7.04 spottade ut bröstet och varje gång efteråt när jag trugade såg hon ut som om jag erbjöd henne gift.
Ingen av mina tre är allergiska, ingen garanti knappt varit sjuk förutom nån förkylning och vattkoppor. Och de har haft en (någorlunda) till sinnes moder.

DU är fantastisk med dina pojkar! Man uttrycker inte sån ofantlig kärlek och omtanke om man inte älskar så hjärtat svämmar över. Och nu ger du lillfisen chansen att få en speciell relation till sin pappa. Det du, det är det inte alla mammor som delar på! Henna vaL bra, kram