Min tvååring är klokare än vad jag är. Men sen är han inte fullproppad med hormoner heller förstås. Det har gått fem dagar sen förlossning och jag är lika vissen som ett vinterlöv. Jag har nog åkt på mjölkstockning och har feber så det dånar om det. När tabletterna släpper så kommer panikfrossa och smärtan i det högra bröstet är enorm.
Sixten hittade mig i badrummet, hängandes med händerna på ett element förut idag. Brösten droppade och mjölken blandades med salta tårar på golvet. "Har du ont i tuttarna mamma?" Frågade Sixten med snäll och mild röst. "Jaaa gubben det har jag" svarade jag så lugnt och sansat jag kunde fortfarande hängandes. "Det gå ööööva mamma" säger han då. Min stora fina älskling. Han som fått stå ut med så oändligt mycket under sitt andra levnadsår. Jag är så orolig för att det här skall lämna stora hål i hans själ, hur trygg han en gång varit. Allt är rubbat i hans värld och de två han avgudar mest är så skadade och krokiga.
Babybluesen är hård och orättvis. Kanske lite extra i styrka hos mig. Luften har gått ur efter den senaste tidens prövningar och det är svårt att landa i smärtan både i underlivet och brösten. För jag vill så gärna få vara stark för min familj. Jag längtar efter en hel kropp. Åh som jag längtar! Bara kroppen blir återställd så klarar jag allt, superwoman som man är. Jag hatar att det måste få ta tid.
Mjölkstockningen försöker jag bota genom att duscha varmt och låta brösten tömma sig själva. Använde bröstpumpen i ren panik ikväll och fick tömma lite men jag vet inte om det hjälpte så värst.
Lillebror är så fantastiskt fin. Jag har två så otroligt fina pojkar så det finns inte. Allt kommer att bli bra. Bara jag blir bra.