37+0
04 Oktober 2014
Nu räknas lillbebis som fullgången. Lillskrot sägs väga över 3 kg (snarare över 5 med tanke på mitt sockerintag den senaste månaden) och mina gravidappar säger att jag skall vila mycket inför den stundande förlossningen. Vila. Hah! Vem fan behöver vila? Här är det hard core nedräkning som gäller. Skämt åsido. Jag försöker vila så mycket jag kan och "leka smart" med Sixten så att jag inte skall behöva sitta på golvet och sådär. Men det går sådär.
Sixten hjälper till allt han kan här hemma. Vi boar tillsammans och det är fantastiskt mysigt. Han kommer att bli världens mysigaste och finaste storebror. Han vet att det snart är dags och han pysslar om sina bebisar (dockorna) extra mycket.
Nu hoppas jag att sambon får komma hem snart och att vi kan få en-två veckor hemma i lugn och ro hela familjen innan bebisen anländer så att den här senaste tidens kamp kan få klinga ut och hamna lite bakom oss. Då hinner vi ladda om och bli redo. Och hinner vi inte det så kommer allt att bli bra ändå! För vi klarar allt! Tillsammans!
21:19:42
Graviditet Torsten
Lillbebisen har sjunkit ner och det känns rejält. I slutet av dagen får jag lust att skära av min kropp från brösten ungefär. Såhär starka förvärkar/sammandragningar/knivstick i hela snippan/bäckenet har jag aldrig känt förut. Ändå är det helt hanterbart. Bara lite drygt när man är ensam med allt som fortfarande måste göras. Jag tränar på dyktekniken och tänker att det är bra träning inför den stora dagen.
I morgon skall jag packa den beryktade och omtalade bb-väskan. Den som jag packade i ren panik 10 dagar innan bf förra gången eftersom jag skulle på ett vändningsförsök som lika gärna kunde ha satt igång allt. Den här gången är jag lite mer i tid, men det är för att jag skall kunna ha allt praktiskt färdigt med tanke på hur det är i vår familj just nu. (Men det verkar som att vändningen är här!)
Kommentarer
Postat av: Johanna
Hamnade här av en slump.
Men jag vet (på ett ungefär) vad ni går igenom. -med allt vad lång sjukhusvistelse innebär.
I vintras väntade jag vårat andra barn. I vecka 26 går vattnet...
och jag flögs akut till KS i sthlm. Där låg jag i 6 veckor. Utan min man eller vår dotter.
Den 21 Januari i år föddes vår son i vecka 31. Allt gick bra tackochlov, men den långa tider på sjukhuset var en av dom jävligaste sakerna jag varit mmed om!
Det är så svårt att se ljust på det man går igenom, när man är mitt uppe i det...
Men det kommer en dag när man kan titta tillbaka och tänka att det var värt det. På riktigt.
Jag håller alla mina tummar för er!
Kramar
Svar:
busamedemla.blogg.se
Trackback
