I torsdags tog hon flyg ner hit från Stockholm. Jag sa åt henne att hon verkligen verkligen verkligen inte behövde och proppsade på att jag minsann klarar mig själv, men hon är envisare än vad jag är och tur är väl det för sekunden hon klev innanför dörren så kunde jag slappna av. Hon har servat, lekt med Sixten, gett mig tid till att pyssla och fixa och bara det där med att slippa vara ensam. Vi har stormofflat chips och sett på tv, skrattat och bara varit. Sånt där som man behöver. Jag är oändligt tacksam.
Idag åker hon hem men hon är tillbaka nästa måndag. Så i en vecka får hon paus från gravidtrollet.
Sixten avgudar sin moster Mammi. Det är liksom den viktigaste personen i hans liv efter mamma och pappa.
Idag kommer mamma/mormor och bonus för att leverera en extrasäng in till Sixtens rum. Nu börjar vi planera på riktigt inför bebisens ankomst. Vi kommer att få ha familjemedlemmar som bor hos oss i skift åtminstone den första veckan så att jag hinner läka lite grann. Sambon har ju ytterligare 6 veckor innan han kan lyfta och göra större saker här hemma. Någon måste fylla hans roll den första tiden tills jag är någorlunda återställd. Ja jisses. Men allt ordnar sig! Tack gode Gud för familjen!