En intensiv helg.
29 Mars 2015
Vi startade helgen med en spontanmiddag här hemma. Först kände jag NEJ med stora bokstäver när det kom på tals men sen tänkte jag, äh va fan, försökte lägga över ansvaret på sambon och så bjöd vi in några som egentligen bjudit in sig själva. Det blev jättetrevligt och jag var på strålande humör. Paret skall gifta sig i sommar och vi pratade om stort och smått kring det och massor med annat. För en kväll kändes det som att jag "levde" igen. Det var så länge sen vi gjorde sånt jag och sambon. Vi brukade älska att bjuda in till middag. När jag hade nattat barnen och vinkat hej då till gästerna så var jag fylld av energi. Vi hade skrattat och pratat och jag som annars tömmer ut mitt energikonto när jag umgås med andra fick istället kontot påfyllt. Jag sprang som en duracellkanin och städade hela nedervåningen till musik fram till sängdags.
23:14:35
Vardagsliv
Sen kom lördagen. Efter en dag på stan så tog hela jag slut. Sedan dess har mitt huvud varit svart och fullt med kaos. Söndagen var fullt med firande av barnens farfar och jag fick anstränga mig ordentligt för att hålla fasaden uppe. Sambon tog barnen på morgonen och gav mig sovmorgon. Det var så skönt att jag ville gråta och det tog emot att gå upp och möta stressen igen.
Dopet och Turkiet stressar mig. Allt stressar mig och de där jävla andningsövningarna jag fått av terapeuten har inte blivit gjorda en enda gång. Tydligen är jag på gränsen till utmattningssyndrom. Eller så har jag trampat över gränsen. Det är fortfarande lite oklart. Jag vet att jag är den enda som kan vända på skutan och att jag själv är den som måste jobba för att bli bra. Men det går inte att fokusera. Hjärnan är mos.
All energi jag har går åt till barnen för jag vägrar att de skall lida av mitt mående.
I lördags morse hittade vi en tom kohage som vi lekte i.. Sixten hittar på så fantastiska lekar.
Mina ungar är verkligen min stora glädje. De är mina solstrålar mitt i allt och hur rörig min hjärna än må vara så tittar jag på dem med klar blick.
Mina finaste finaste finaste. Hade det inte varit för mina barn så hade jag varit mycket längre ner i kaoset.Och min sambo som kämpar, och kämpar, och kämpar, och som aldrig får kämpa klart. Tänk om vi hade vetat hur mycket kämpande vi hade framför oss för 12 år sedan när vi föll för varandra i världens största ungdomskärleksrus. Jag älskar oss och jag älskar vårt liv tillsammans. Jag älskar den familj vi är. Och samtidigt som vi lever de tuffaste åren i våra liv just nu så är det ändå så fina år. Det är så fina och sköra år med våra fantastiska ungar. Om 12 år till när vi ser tillbaka på den här tiden så hoppas jag att jag minns det varma och fina som vi har.
Kommentarer
Trackback