Om man som jag vägrar att börja med antidepressiva (vill dock påpeka att alla kanske inte har möjlighet att avstå medicinering, jag har inget emot medicinering men jag vill inte använda de där tabletterna som första steg) så finns det annat att hjälpa hjärnan med har jag fått lära mig. En halvtimmes fysisk aktivitet om dagen har liknande effekt och johannesört från hälsokosten skall också dämpa stress och oro.
Jag har försökt att få till en halvtimmes promenad eller simning per dag och känner faktiskt att det har en viss effekt. Johannesört får vänta till löning men jag har hopp om att slippa medicinering. Det gör ont att försöka förändras och det skaver liksom i hjärnan när jag försöker tänka på nya sätt som skall ge mig livet tillbaka. Jag vet att det kommer att vara värt mödan i slutändan men det verkar som att det tar tid. Lång tid. Med tanke på hur länge jag vadat runt i den här grå sörjan så går det inte att förvänta sig att allt ska bli bra på några veckor. Det förstår jag. Den stora trösten just nu är att jag faktiskt har börjat den där resan tillbaka, även om jag kanske borde ha påbörjat den för länge sen.Det är dags för förändring. Jag undrar inte längre vart livet kommer att föra mig, jag undrar typ vart jag kommer att föra livet. Kanske lite flummigt och obegripligt men det är så det känns just nu med det mesta. Ändå kan jag inte riktigt skaka av mig den där känslan av misslyckande. Det tar hårt att inte kunna vända om livet själv, att inte bara kunna tänka positivt och carpe fucking diem.