Det är mycket som far genom huvudet när filtret mot omvärlden är svagt. Jag verkar ha en kris utlöst av höstens stress blandat med ljuva småbarnsår och trettioårskris. Allt på en och samma gång. Jag behandlar alla de där livsviktiga och stora frågorna som -vem är jag, -varför finns jag, -vad är meningen med livet? Det snurrar och skaver, som alltid vid utveckling. Jag kanske går igenom en utvecklingsfas i vuxen ålder. Som hos barnen kommer den med en hel del frustration, buller och bång.
Vart tog livet vägen?
Idag cyklade jag upp och nedför närs gator. Det var ju igår jag var tonåring där. Det var ju alldeles nyss jag var ung och olycklig, alltid påväg, alltid på språng. Så många dumma beslut. Så mycket liv. Så många känslor. Men alltid över ytan.
Varför luktar det alltid godare när andra grillar?
Jag vet inte. Någonstans bestämde jag mig för att försöka bryta mig ur alla farliga och negativa mönster jag skaffat mig genom åren. Allt jag gör är en förlängning av gammal skit och därför hamnar jag i ny skit, som en loop av skit som inte går att kliva av utan att kämpa och lära om.
Vem har jag varit och vem har jag blivit? Hur kommer jag att bli?
Jag märker hur jag ändrar mina tankesätt.
Do small things with great love.
Mitt nya mantra. Det är dags för mig att släppa kraven. Rensa ur hemma. Fokusera på det lilla i mitt liv som jag vill satsa på. Jag varken vill eller måste ha samma drömmar som alla andra. Jag behöver varken simma med eller mot strömmen. Jag kanske bara skall flyta med i den takt jag gillar och göra de där små sakerna med stor passion och kärlek. Hitta glöden. Hålla livet enkelt. Släppa de där drömmarna som håller mig längtandes efter framtiden. Jag vill älska mitt nu med allt det svarta och allt det röda.
Jag är här och här är bra. Här är fantastiskt! Jag är fantastisk! Jag har alla verktyg jag behöver för att vara den jag vill vara. Men det viktigaste är att acceptera den jag är. I allt det lilla. Det fantastiska fina lilla.