Om att må psykiskt dåligt.
02 Maj 2015
När jag först drogs ner så kämpade jag. Att hamna under ytan var inget nytt för mig. Jag hade trillat i många gånger förut och med starka armar fäktat mig uppåt. Den här gången var det annorlunda. Jag dök under, började fäkta men kom ingenstans. Det grumliga vattnet var behagligt och jag orkade inte ta sats mot ytan även om solstrålarna ovanför lockade som lysande pilar ner i vattnet.
22:02:39
Vardagsliv
Jag slutade kämpa och lät mig vaggas i strömmarna.
Ska det vara såhär? Började jag undra.
Mitt liv var inte roligt längre och jag hade målat in mig i så många olika hörn att det hade blivit en labyrint jag var tvungen att gå igenom för att komma ut. Jag hade glömt vem jag var och hur livet på ytan såg ut. Men jag visste att jag behövde hjälp. För under det grumliga skiktet jag rullade omkring i så skymtade jag ett svart vatten lika ogenomträngligt som vinternattens mörker. Strömmarna drog mig längre ner och jag förstod var jag var på väg.
Nu har jag gått i terapi ett par månader. Fram till nyss trodde jag att det var hopplöst och att jag aldrig någonsin skulle kunna simma uppåt igen men något har hänt. Helt plötsligt börjar saker kännas lite roliga och lustfyllda igen. Som från ingenstans har glädjen sakta nästlat sig in under skinnet och mina tankar om mig själv börjar mjukna en aning. Tänk om det faktiskt råkar vara så att jag kanske är en människa värd kärlek och glädje jag också. Tänk om det går att tycka om mig, på riktigt. Tänk om det finns människor som vill mig väl. Tänk om min hjärna har spelat mig ett spratt.
Ibland hittar jag upp över ytan igen. Jag känner hur solen värmer mitt ansikte och jag hör mina barn skratta. När jag vänder mig mot ljudet så ser jag dem busa med varandra. Hela hjärtat fylls med kärlek och jag klamrar mig fast vid en bräda som flyter förbi. Jag skulle kunna ligga här i en evighet och titta på mina älskade ungar men energin tar slut och jag dras ner en stund till. Men det dröjer inte länge innan jag hittar upp igen.
Jag börjar känna mig bättre och det finns hopp om att jag kan läka i själen. Jag ville bara berätta det. ❤️
Kommentarer
Postat av: Therese
Vilken strid, vilken kamp.
Underbart att det sakta men säkert vänder! Fortsätt kämpa !
Postat av: Lillasyster
I love you ❤️
Postat av: Hanna Klasson
Så som du beskriver det är ungefär så som jag har känt mig de senaste månaderna. Börjar dock sakta bli bättre, och det glädjer mig att du börjar känna solens värme igen! <3
Svar:
busamedemla.blogg.se
Postat av: kerstin ehrenholm
Kämpa på Ta hand om dig Bra att du skriver av dig Lycka till Kram
Svar:
busamedemla.blogg.se
Postat av: Amanda CL
känner igen mig, har själv mått dåligt väldigt många år, men det blir bättre!!! Även fast man ibland tvivlar
kramar <3
Svar:
busamedemla.blogg.se
Trackback
