Dagarna springer iväg.
30 September 2015
Sambon har varit iväg över havet sen i lördags. I kväll kommer han hem med båten och det skall bli mysigt att träffas igen. Barnen längtar efter sin pappa och jag också såklart! Sixten har vetat hela tiden vart pappa är men var ändå tvungen att fråga igen när vi ringde FaceTime i förmiddags. Sambon svarade i sängen och Sixten frågade om pappa sovit på sjukhuset. Tänk att det fortfarande sitter i så hårt.
Mina fisungar behöver mig och jag behöver dem. Tillsammans är vi bäst! Bästa kämparna!
22:12:09
Vardagsliv
Men det sitter ju i hårt, vårt liv har ändå varit stabilt ganska länge nu. Det var länge sen sambon åkte in akut och även om han inte mår bra så är han hemma och vi lever ett liv tillsammmans som familj. En familj med sjukdom som en extra familjemedlem, men ändå som en familj. Vad som är normalt i vår familj skiljer sig från andra friska familjer. Våra barn har en extra dimension i livet att förhålla sig till. Det är ett speciellt sätt att leva på men jag upplever det som att vi klarar det bättre och bättre. Vi börjar få in rutiner som fungerar men har en lång väg kvar att gå. Att jag numer mår mycket bättre och ger mig själv tid för att ladda batterierna gör förstås mycket. Det gäller att jag kan inse när det är dags bara. Jag är så duktig på att envist trampa vidare tills jag stupar. Istället för att ta en kort paus och sen orka ett tag till med nya friska tag. Men bara att jag lyckats kartlägga några av mina behov är en stor bit på vägen mot att lära känna mig själv.
Det är ju det där med att tänka bort vad man måste och istället tänka på vad man behöver.
Kommentarer
Trackback