Sent igår gled jag in och parkerade här hemma på gården. Jag åkte från en stad som aldrig sover till kolsvarta Martebo och det var magiskt att kliva ur bilen, andas in korna och titta upp på en alldeles stjärnklar himmel där varenda liten stjärna syns med full kraft. Hemma. (Sen sprang jag in med väskorna fladdrandes bakom mig. Jag är ju så vansinnigt mörkrädd)
Jag är glad över att min storstadslängtan svalnade. Det är fantastiskt att bo så här. Jag förstår varför så många flyttat hit för att finna den där livskvalitén.
Kryssningen då. Ja alltså hjälp. Vi har haft så vansinnigt roligt. Hela helgen har varit 100% lyckad och jag är tankad med minnen för livet. Jag går fortfarande runt och garvar åt minnen som ploppar upp. När jag ser tillbaka på bilderna så är det ren glädje, tacksamhet och lycka som strålar genom mig. Vilken helg jag har haft! Som jag älskar mina systrar!
Jag slår mig fri från så många saker som fängslat mig. Vi dansade till 5 på morgonen. Bara en sån sak. Det var inte länge sen jag hade så låg självkänsla och hatade min kropp så mycket att det psykiskt kändes som att jag gick runt i fosterställning. Det går inte att dansa i fosterställning om nån undrar. Men jag har dansat och dansat! Efter ett tag mindes jag att jag faktiskt tycker att det är något av det roligaste jag vet. En av många saker jag skall hitta tillbaka till.
Jag somnade alldeles på tok för sent efter att legat och tittat på Torsten en lång stund. När jag äntligen somnade så kom Sixten in. Sen väcktes jag en miljon gånger och så var det dags att kliva upp i vardagen igen. Mycket lättare och gladare i sinnet.