Ingen ny blogg.
14 September 2015
Alltså ibland undrar jag vad jag tänker med... En ny blogg? Haha, ja för den skulle jag säkert ha tid med. Jag som smattrar inlägg här redan. Nä alltså. Ni får dras med mig på den här gamla skruttiga sidan helt enkelt så får vi se vart det tar vägen.
21:51:28
Vardagsliv
Jag har haft ett par dåliga dagar. Idag stod jag som en vresig treåring och tänkte för mig själv att jag OCKSÅ vill ha en sjukdom som gör att jag blir tvungen att släppa allt för att ligga och vila i sängen. Ni vet, sådär avundsjuk man kunde vara som liten när någon hade slagit sig och fick JÄTTEMYCKET uppmärksamhet. Den avundsjukan. Ibland är det svårt att stanna i den positiva strömmen. Det gäller att ladda om innan nästa dag och på så sätt slippa börja nästa dag på minus.
Jag har dock ett äss i rockärmen. På torsdag kväll lämnar jag nämligen ön. Helt ensam. Alltså helt solo. Bara bara jag. Det bär av till huvudstaden. Jag och mina två systrar skall ÄNTLIGEN göra den där kryssningen som vi tjatat om i så många år.
Jag bearbetar huvudet för fullt så att det skall bli möjligt. Det är alltid jobbigt att lämna barnen. Speciellt till en sjuk sambo, men han har backup hela helgen så det skall gå bra! Tänk att vi har nära och kära som kan ställa upp dygnet runt och hjälpa till. Tre vuxna på två barn kommer att gå galant. Det känner jag mig trygg med. Men jag då. Jag kommer ju att sakna ihjäl mig. Samtidigt vet jag att den här resan är precis rätt för mig just nu i den personliga resan jag gör.
Ibland får jag ju för mig saker. Som att vaaaaarför skulle inte en mamma kunna göra sånt som pappor gör? Sen brottas jag med samvete, seperationsångest och alla möjliga psykiska hinder innan jag slår näven i bordet och bara GÖR.
Så nu gör jag! Jag packar och åker iväg för att få sovmorgon (glädjetårar), minst en mojito, buffé (ajmajgaaaad) och en dag på stan med min lillasyster UTAN BARN. Alltså vilket år gjorde vi det sist?
Nu skall jag bara tänka bort Estonia, min eventuella begravning och allmän dödsångest som jag trodde att jag arbetat bort. Ja fy fan. Förhoppningsvis släpper det bara jag sätter mig på gotlandsbåten.
De här finisarna kommer förmodligen inte att sakna mig en sekund ens. Värre för min del.
Kommentarer
Trackback